Paperback Novel

Psykiskt tror jag det tär på henne. Fysiskt syns det inte. Hon är duktig när det kommer till sånt, gömma känslor. Den psykiska delen är den jag gillar mer än allt annat, tyvärr kan jag ibland ha rört om lite i grytan.

Ibland brukar jag ta mig friheten att betrakta framtoningar av det fysiska och minnas. Det var då jag grävde gropar och hoppades på att dem skulle täppas när jag låg där. Jag ville bort.

Ibland tänker jag på manifestationer av det psykiska och längtar tillbaks. Det händer att jag unnar mig tanken att blunda, då ser jag drömvärlden, den jag så ofta beskriver i låttexter, den värld som endast finns i mitt huvud. Det finns garanterat liknande världar i andra humana huvuden, men inte som i mitt.

Tro det eller ej, trots dessa ord är jag glad.

Ibland ser han sig själv som en idiot. Inte på sättet han ser ut, utan på det sättet han agerar mot dem han påstås älska. Förra året hände inget sånt, för då var han ingen sån som visade känslor. Hur kan man klara det frågar ni er själva, och jag har inget bra svar, mer än att han var duktig på det. Det var riktigt roligt att vara med honom, både nykter och onykter. Ingen visste vad han tyckte om folk, men ingen brydde sig för han var rolig, han bjöd på sig själv.

Nu för tiden år det inte så. Han missförstår det mesta och förlitar sig på sitt säkra språk för det verkar tyvärr som att han kan prata sig ur vilken situation som helst. Ofta är det bra, men inte för en på fyllan. Han börjar kaxa sig mot sina kompisar bara för att han tror att dem inte förstår. Men det är klart dem inte förstår, du säger ju ingenting. Idiot! Sedan tar han ut sin gnutta av ilska mot dem som försöker få honom att må bra. Fast bryr han sig om det? Nej då, det verkar han inte göra. Det kan inte kännas som att han gör det för hans kompisar i alla fall. Visst, hade det varit en engångsgrej så hade det kanske inte varit några problem, men nu är det så att detta är ett återkommande problem i hans vardag.

Kanske vore det bättre om det återgick till hur det var förr, då folk tyckte han var rolig. Då folk slapp bry sig. Alla verkade ha mer skoj då, inte bara sitta och tjura.

Eller, en ännu bättre idé! Den här jävla människan tar och skärper sig, det han vill ha kan han omöjligt få om han inte ändrar på sig.

Jag ska,

Han hade varit hos ett par bekanta och tagit sig friheten att bara vara sig själv. Redan där begicks första misstaget. Men vännerna har så många gånger sagt att han ska känna sig som hemma, så varför inte? Dem har en plan. Öl efter öl sänktes och scenerna i filmen rullades förbi på TV:n. Eller var det film, det kanske var en serie? Eller en dokumentär? Han var för trött för att bry sig och hade egentligen ingen vilja kvar till att faktiskt vilja veta vad han tittade på. Men vännerna verkade tycka det var bra. Om och om igen plockade han upp mobilen. Inget svar. Efter ett tag la han mobilen i knät istället, ljudet var avstängt men skärmen skulle ändå lysas upp ifall ett sms skulle komma. Han vilade ryggen mot soffan och fortsatte titta mot TV:n.

Efter ett tag märkte han att han satt ensam i soffan. Han vände sig om och såg dem andra sitta vid datorn, de lyssnade på musik och verkade prata om något viktigt. Bäst att inte störa. Han reste sig och gick istället mot köket där han tidigare hade ställt in en del ölburkar i kylskåpet. Armen sträcktes ut och dörren öppnades och om inte minnet sviktar så var det tre burkar som togs. Efter en tillbakavandring till soffan i vardagsrummet och efter en lite längre blick mot vännerna vid datorn sjönk han än en gång ner i soffan. Den var mjuk och skön att sitta i, inte alls som stolen. Med ögonen riktade mot skärmen började han förstå vad det var han tittade på, det var tecknat. Det handlade om en familj som gick genom många saker och pappan i familjen åt gärna hela tiden. Drack gjorde han med. Det är mig om ett par år. Fast jag kommer in vara gul. Det var Simpsons han kollade på. Men programmet var snart slut så han blev inte långvarig i soffan, istället gick han nu och satte sig på golvet vid datorn, jämte sina kompisar. Det var inte så viktigt det dem pratade om, det var om händelserna på förra festen. Jag hade kunnat sätta mig här tidigare. Han öppnade munnen och öste ur sig lite väl valda meningar och satt och pratade ett tag, Sedan återgick han till maten och TV:n.

Reklamen var slut och han kände en duns på vardera sida om sig. Vännerna hade lämnat datorn och ville också se på TV. Så där satt dem och tittade innan flickan i gänget bad dem gå ut och möte fler folk. Sagt som gjort blev det så, han gick ut i hallen och tog på sig skorna och gick ut. Skönt, lite frisk luft. Det var inte så hemskt långt till mötesplatsen. Väl där träffade dem folket och återvände till lyan. Där blev det prat och öldrickande och sedan drogs TV-spelet fram. Det var verkligen usel grafik, men roligt att spela. Han vann en gång på Tekken, sen spelade han inte mer. Han gick på toa och kom tillbaka för att sätta sig men då var soffan full. Sätter mig på golvet istället. Det var dock hårt. Men pratet fortsatte.

Efter ett tag lämnade dem andra lyan och han satt kvar där med dem som bodde där, vilket kändes bra. Det var tid att tänka på att lägga sig kanske? Men inte än, de letade upp en komedi och kollade på den. Ingen av dem sa något. Och det var bra, det är bara med sina allra bästa vänner man kan vara tyst en längre stund, man vet i stort sett hur den andra fungerar ändå.  Han lutade sig framåt och efter ett litet tag hörde han hur dörren bakom honom stängdes igen. Det var väl ingen fara, han fortsatte kolla på TV. Det tog inte så lång tid men sedan hörde han lågmälda stön genom väggen. Inte igen. Utan att tänka hade han plockat upp fjärrkontrollen och höjt volymen ett snäpp på TV:n. Med uppspärrade ögon och öron som endast fokuserades på TV:ns ljud satt han där ett tag och skrattade åt filmen. Skoj film faktiskt. Men efter ett tag tog filmen slut och han försökte byta kanal men fick det inte till att fungera, så han bestämde sig för att göra nåt annat. Fötterna styrde honom innan han hann tänka. Ännu mer stön. Han tog på sig skorna och gick ut. Dessförinnan gick han dock in i köket och stängde av plattan på spisen. Kan inte låta deras mat bli förstörd. Sedan vändes hans kropp mot hallen och gick ut. Dörren öppnades och stängdes rätt så sakta, men till slut var han ute, reda att ta stegen upp för trappan. En liten snabb snegling till vänster och han ångrade att han inte redan sprungit därifrån. Dra ner persiennerna helt tack. Aldrig förr hade han gått uppför den lilla trappan som fanns där så fort, över gatan och ner mot samhället. Han försökte tänka på allt annat, men bilden var kvar. Det enda som hjälpte var när han tänkte på en gammal tjejkompis han brukade prata med, det var då han kunde pusta ut. Jag måste ringa, annars tänker jag inte på annat. Men det gick inte som han hade planerat. Damen i andra sidan luren svarade inte.

Han hade kommit över den lite större vägen nu och tittade upp på det vita huset till vänster. Han kände en som bodde där. Vart han skulle gå visste han inte, så det fick bli rakt fram. Nu är jag dum igen, drar utan att säga nåt. Återigen tog han fram mobilen, denna gång för att skicka ett sms. Vaken? Ner med mobilen i fickan igen och fötterna förde honom framåt. Han hade kommit till parken och undrade om han skulle gå genom den eller ta omvägen runt. Det blev att gå genom den. Där var det mörkt och han kunde ställa sig bakom några träd och pissa. Skön känsla. Han återfann vägen rätt snabbt och passerade ett par fyllon som blängde på honom och skrek slagord. Slutet av parken närmade sig och han var nu ute på parkeringen. Inte en bil så långt ögat kunde nå. Dock en del moppepojkar. Han hade hunnit ända till sporthallen innan han kände hur det vibrerade i fickan. Ja, hon har svarat. Det hade hon inte. Det var en annan som undrade om han hade åkt hem. Jag har druckit, bilen står kvar ute, vad tror du? Han svarade att han inte hade åkt, att han behövde friskt luft för att ringa ett personligt samtal. Han kollade på klockan. Halv tre, dem märkte att jag var borta efter fyrtio minuter, duktigt av dem. Han kände inte för att gå framåt så han vände åt höger och gick mot torget där han satte sig på en parkbänk en stund. Han föreställde sig att telefonen skulle ringa vilken minut som helst. Eller, det var mer önsketänkande. Kan vi börja om?

Kyrkan såg ganska fin ut där den stod. Rakt framför honom. Den var öde, nästan lite kuslig. Gravstenarma på marken såg spöklika ur där dem stod. Ändå gick han mot dem. Han gick inte upp på själva gräset, han fortsatte längs den asfalterade vägen som gick runt kyrkan. Men det fanns nåt märkligt med att gå där så sent på kvällen. Istället för att fortsätta åt vänster och vandra runt kyrkan sneddade han lite åt höger, det fanns en bro där mindes han. Han brukade gå den vägen rätt ofta förr, innan den han kallade för närmsta vän på den tiden hade flyttat. Och han hade tydligen bytt mobilnummer utan att säga till. Då vet man vad man betyder. Han fortsatte åt det hållet i alla fall, det var just nu den närmsta vägen dit han skulle. Han hade bestämt sig för att gå tillbaka till sina kompisar igen, kändes inte så lönt att vandra runt ute längre. Han blev nästan lite rädd när telefonen vibrerade igen men genast dök ett leende upp på läpparna. Nu måste det vara hon. Än en gång hade han haft fel. Det var en anvisning om att han borde komma hem snart. Jag är på väg. Han svarade med ett simpelt ja, och fortsatte gå. Tittade han åt vänster såg han en mataffär där dem sålde billig med ganska så bra mat. Med klockan var mycket, så det var självklart stängt. Det var nog bara bensinmackar som var öppna vid den här tiden. Han ökade takten. Först nu började han känna kylan. Ölen börjar försvinna. Över gatan. Över gräset, genom rondellen och ner på stigen. En sväng till åt höger och han befann sig på rätt gata. Det kändes inte helt rätt att bara stampa in som om inget hade hänt så han knackade på dörren. Och knackade. Men ingen hörde så han satte sig på trappan ett tag. Jag kan ju inte bara gå in, dem tror säkert jag haft snefylla igen. Efter nån minut ställde han sig upp och knackade igen. Nu hörde någon det för dörren öppnades och han bad om ursäkt och frågade om han fick komma in. Det var nästan de sista dem sa till varandra den kvällen, för dem andra tittade på TV. Det var en serie om vampyrer, ett avsnitt han redan hade sett åtskilliga gånger, men satte sig ändå där han hade spenderat större delen av kvällen. På stolen vid väggen. Soffan var ockuperad sedan innan och han kände inte för att putta ner folk för att se nåt han egentligen inte var intresserad av att se. Sedan gick damen i huset till sängs. Det hördes inte, men det såg ut som om hon formade orden god natt med munnen. Efter ett tag verkade mannen i soffan också ha somnat så han gick till sängen han skulle sova i och la sig. Han låg och tänkte ett tag. Varför hade hon inte svarat? Hon kanske var på fest. Han tog upp mobilen i ett sista desperat försök att se om han mot förhoppningarna hade missat att han mottagit ett sms. Han hade fel. Han la ner telefonen i byxfickan som låg så fint på golvet innan han vände sig om och till slut somnade.

Just nu känner jag mig ganska så trött, vilket mycket väl kan stämma med tanke på att klockan snart är tolv. Det betyder att jag borde sova istället för att ligga här och grunna på idiotiska ting såsom tjejer. Men det ska bli mindre sånt. Hur många gånger jag än säger att jag ska bättra mig, jag ska sluta störa och sånt så verkar det som om jag är inställd på att jag måste upprätthålla kontakten.

Jag minns det som igår, så fel jag hade. Nästa gång det kommer en tjej som mot all förmodan skulle tycka om mig skulle jag ju tro att hon skojade. Jag skulle inte ta det på allvar. Så om man ser det från mitt håll så måste jag bli bättre, ser man det från ert håll måste jag bli bättre. Eller måste jag verkligen det, från ert håll sett alltså, det är väl egentligen ingen som bryr sig?

Jag minns inte första gången jag var här, det var några dagar efter jag föddes. Min mor hade burit mig hela vägen trots att hon var trött. Inte för att jag kommer ihåg det, men jag antar att det var så. Enligt traditionen var det bara modern och den nyfödde som fick vara där då, och då kunde ingen annan hjälpa henne att bära dit mig. Jag har frågat min mor om vad vi gjorde där den dagen, om vad hon gjorde och sa men jag har inte fått några konkreta svar.

"Vi satt och tittade mot kronan och bad. Jag berättade historier om dig för trädet, och det svarade." var vad hon brukade säga varje gång jag frågade, som om svaret satt fastbränt i bakhuvudet. Som om hon bara behövde rulla bak ögonen och läsa. Det var det enda jag tyckte var konstigt med min mor, hon kunde prata om vad som helst, med vem som helst, men när det kom till den dagen och den frågan var det bara samma gamla svar. Och hon verkade tro att träden talade till henne. Det var först långt efteråt jag förstod vad som egentligen hade hänt.

Min far sa att min mor grät när vi kom hem, och att hon skyndade sig in till deras gemensamma sovrum efter att hon lagt mig i min lilla säng. Hon låg där inne ett tag innan hon gick ut till dem andra för att hjälpa till med maten, men verkade ångra sig när hon nästan var framme. Hon vända sig, tog tag i en stol och satte sig vid ett fönster och tittade ut över sjön, mot skogen. Hon hade längtan i blicken sa far till mig en av alla de gånger vi pratade om den dagen. Sedan satt hon där i timmar, tills festmåltiden skulle börja.

Det finns en norm som säger att killar och tjejer inte kan vara kompisar, att det alltid handlar om något annat mellan könen. Troligen något sexuellt. Det har varit så i generationer och kommer troligtvis se ut så i framförliggande årtionden också. Sedan finns det de som avviker från den normen. Jag skulle nog placera mig själv bland dem avvikande. Jag har fler tjejkompisar än jag kan räkna fingrar, och mindre killkompisar än jag kan räkna tår. Eller kanske inte helt så, men ni förstår principen. I stort sett skulle jag nog kunna säga att jag har lika många bekanta på båda delarna av könets stig, men bland dem bättre vännerna, de som ligger närmare hjärtat så går jag hellre lite vid sidan av stigen bland dem kvinnliga buskarna. Jag gömmer mig där ibland med. Ibland kan jag springa all världens väg och inte bry mig om någon, men jag vet innerst inne att jag alltid kan gömma mig i buskaget. På andra sidan är det långa ekar, stora stenar och motorvägar. Kanske nån idiotisk bäver med. Det är lättare att snacka på den sidan, män bryr sig inte om skitsnack på samma sätt som kvinnor om jag nu ska försöka se det positiva. Eller lättare att snacka är väl fel att säga, det är lättare att rätta till sig om man råkar säga nåt man inte ska, nåt som kan verka dumt. Det är bara att skratta åt det efteråt så följer resten med som ankungar följer sin moder. Grupptryck när det är som bäst.

Till den kvinnliga delen av vänkretsen är det på nåt sätt lättare att utrycka hur man tycker och tänker, vad man känner och vad man vill. Ibland kan det vara svårare dock, när såna här känslor kommer i vägen, men det är inte alltid att dem gör det. Eller så har dem varit här och vänt. Jag tror det är därför jag trivs bättre bland tjejer, det är lättare att vara sig själv på ett sätt. Eller så är det bara jag som tycker det kanske, jag är trots allt en av dem som avviker från normen.

När jag var liten och söt, runt 97 eller nåt då man började lågstadiet, då var det ganska självklart att tjejer skulle ha tjejkompisar och killar skulle ha killkompisar. Det var helt enkelt så det var. Jag minns att jag och dem andra killarna i klassen var rädda för tjejbaciller och dylikt. Trots det lekte vi en lek där tjejerna skulle jaga killarna och fånga dem, sedan skulle vi andra som inte ännu blivit infångade rädda dem. Det vill säga, blev man fångad så fick man sitta på en bänk till en annan kom och ryckte dem i armen eller dylikt för då var han fri igen. Sedan kunde vi byta roller, men det hände ganska så sällan. Killarna var ju dem som skulle vara häftiga, vi skulle springa och akta oss, visa att vi helt enkelt var snabbare än tjejerna. Vi var bättre. Det ligger inga fakta bakom det påståendet, det var bara så det var.

Jag tror aldrig att jag umgicks med nån tjej utanför skoltiden då. Det tog väldigt lång tid för mig faktiskt. Jag vet inte när jag egentligen började med det, men jag skulle tro att det var i sjuan. Jag minns att jag och en killkompis och två tjejkompisar skulle hitta på nåt en dag. Minns inte helt vad vi gjorde mer än att äta mat och titta på porrfilm. Men det var väl allt vi gjorde, sedan gick vi skilda vägar. Eller en av dem andra var cool och rökte, så vi ställde oss i en lekstuga så hon fick röka. Vi andra ville inte. Men det var väl allt. Sedan umgicks jag med killarna, vi byggde lego och hade skoj. Vi filmade lite häftiga filmer, vi byggde pilbågar som vi sköt med i skogen, vi klättrade på stora stenar och massa roligt. Sedan kom jag till ett läge då jag började intressera mig för datorer. Då slapp man träffa folk, man hade kontakt med dem iaf. Det var ju helt underbart. Man skapade ett användarkonto på Lunarstorm och började leta nya kompisar. Och där fanns dem. Massor av dem. Dumma som smarta. Killar och tjejer. Och där letade man ju efter tjejer för det mesta och ibland började man snacka med nån ett tag, några snackade man bara med en dag och några har man kontakt med än idag. Jag kunde snacka med killar med, men det var inte samma grej. Man använde sidan mer för att försöka ragga än att skaffa riktiga kompisar så att säga så det var väldigt sällan man snackade med någon av samma kön. Iaf för min del.

Jag tror det var här det hela började, att jag på nåt sätt började luta mig att umgås mer med tjejer än killar. Och det har hållit i sig i ett antal år nu, mina bättre kompisar på senare år har båda två varit tjejer. Eller bästa kompisar ska jag till och med våga kalla dem. Den förtjänar dem båda två. Jag vet egentligen inte om jag har nån lust att skriva om någon av dem här, dem vet redan vart jag står. Men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag kommer skriva ett stycke till där dem på nåt sätt blir inblandade båda två så det är väl bara att fortsätta.

Men vart jag ska börja vet jag inte. Jag kan säga att jag skrivit en hel del innan som tar upp detta ämne. Inte helt på samma sätt, men jag har satt personen i fokus i säkert en fjärdedel av mina inlägg här. Jag kanske har blivit besatt. Jag kan väl inte säga att det är en positiv egenskap att vara besatt av en man kallar sin bästa kompis, och så var väl inte fallet då. Det är först i efterhand som besattheten har satt sig. Det är väl att inte veta vad som kommer hända i framtiden som oroar mig. Att inte ha allt planerat. Men å andra sidan, hade man haft livet planerat och levt det som på räls hade det fan varit tråkigt. Det finns saker jag ångrar och saker jag inte ångrar, men så är det väl inom vad man än gör. Ganska svårt att skriva egentligen, hade det inte varit du som gjort mig till den jag är idag hade det säkert varit nån annan. Men nu är det så att det var just du, och det kommer jag komma ihåg. Du var min bästa kompis.

Men livet vandrar vidare och jag känner inte helt för att beskriva hon jag nu kallar för min bästa kompis så mycket heller. Hon vet det hon vet, och massa mer. Det räcker, skulle jag tro.

Känns dock bra att ha en på nära håll som man kan anförtro sig åt så mycket som jag gör. Visst, jag är sämre än dig på att sånt, men jag försöker. Tidigare har jag sagt att jag inte ville ha nån sån bra kompis på hemmaplan för att jag inte hade fattning för att uttrycka mig själv känslomässigt. Nåt hos dig fick mig att ändra den inställningen. Du var inte först med att få mig att uttrycka känslor, men tidigare hade jag bara mod nog att göra det i skriftform och över telefon, jag kände mig klen eller nåt när jag hörde mig själv säga sådana saker samtidigt som jag fick se någon reagera på det jag sa, att se nåns ansiktsuttryck. Så är det inte längre. Men det allena är ingen anledning att kalla nån för bästis, det finns så mycket mer.  Vi har roligt ihop, vi har tråkigt ihop, vi gör väldigt mycket ihop och vi gör mycket på eget håll, som vi gärna delar med oss av senare. Jag har inget bra recept för hur en bra kompis ska vara, jag vet bara att vi är bra ingredienser i soppan. Jag vet heller inte hur det ser ut i framtiden, har mer än gärna dig kvar. Men ska man se till statistiken så tar det väl ett tag innan nåt dyker upp som rör om i soppan och stör på alla möjliga sätt. Det är det som hänt tidigare, både på mitt och ditt håll och andra alla håll det är inte roligt efteråt.

Skål för en fortsatt framtid, en dag i taget och de bästa jäkla timmarna på hur länge som helst.

saknaden stiger

Jag har börjat fundera lite. Kanske sitter jag fast, är rädd att gå vidare. För som jag ser det så har i stort sett alla mina bekanta flyttat hemifrån. Dem som ännu inte har det är på god väg. Själv sitter jag hemma och samlar damm, inte ens kollat runt efter platser att bosätta sig på. Jag börjar bli en sån som alla ser ner på, en som bor hemma hos föräldrarna tills man inte klarar av nåt själv längre. Man får allting serverat. Ser dock ut som att jag kommer vara sån åtminstone ett halvår till. Sedan kanske man kan hitta nåt eget och börja ha kul på helgerna igen.

Nu ska vi försöka få till ett okej inlägg här, som är långt ifrån genomtänk och bearbetat. Men det känns som om vi glider isär. Tyvärr. Måste bättre mig och klistra ihop det här, vill inte tappa nåt denna gång, den har hänt innan och det är inte kul.

Eller, det andra kanske gör en u-sväng?

Det är nu jag brukar komma på saker att skriva, nu när jag sitter här och gör det jag gör (exakt vad det innebär behöver jag inte skriva). Senaste gången jag skrev nåt lite längre, lite vettigare inlägg var för flera veckor sedan, har inte så stor koll på när exakt det var. Kanske för att jag inte känner samma behov av att skriva av mig längre? Jag kanske helt enkelt har kommit över den där värsta biten, den svåra delen. Det verkar åtminstone som det. Om jag fram tills nu gått genom en nästan ogenomtränglig djungel så går jag hädanefter på en svag stig i en granskog. Lite lättare med andra ord. Vill dock att stigen ska bli asfalterad.

Det är inte varje dag som leendet växer så när det nu gör det får man ta vara på tiden. Vill somna glad för en gångs skulle och somnar jag nu så kommer jag lyckas med det.