Paperback Novel

Mat för alla och glädje för få. Eller spänning för några och ingen mat alls.

Men teori om hur världshungern har inte någon direkt början, och inget direkt slut. Det är bara en massa strunt i mitten. Till att börja med så är det hettan i öknen som försvårar växtlighet och liv över huvud taget.  Ett krav för att kunna leva är vatten vilket i stort sett är obefintligt i en öken. Man kan med andra ord inte exportera föda ifrån en öken.

Då ökar kraven på dem stater som faktiskt kan odla och framställa mat. Dem vill först och främst se till sin egen befolkning och sedan sälja till högstbjudande. Länder med taskigt klimat har sällan mycket pengar och har därför svårt att bli just högsterbjudande. Därför behöver dem så mycket bidrag dem kan få från resten av världen.

Det är lättare för oss, vi som har ett klimat som det är möjligt att odla i, och har grannländer med liknande kunskap. Det är helt enkelt att vi har anpassat oss bättre säger du då, men nej, hade vi bott i en öken hade vi fan inte kunnat anpassa oss, det går inte.

Om vi inte leker Moses och får manna att regna och vatten att rinna ur stenar förstås, men hur stora är dem oddsen?

Minns du honom på den festen förra veckan? Han som låg med städtanten på jobbet?

Han runkade av sin granne i tisdags för att låna bilen.

Känner du hon svartklädda bruden som skär sig själv hela tiden? Hon skaffade rosa hår bara för att få pengar till droger, henens pundarkompisar slog vad med henne.

Vi har alla hört det.

Vi har alla gjort det.

Skvallrat om något vi inte vet något om. Vi säger saker vi inte vet vart vi hört. Säger saker utan att veta om det stämmer. Varför gör man så?

Jag tycker det är dumt att sprida en sak om någon som faktiskt inte stämmer. Att dra ner dennes sociala status genom att helt upp och ner ljuga om den. En annan konstig sak är att man först lägger märke till det när det är man själv som är drabbad.

Som med allt olyckligt vet man inte hur det känns förrän det händer en själv. Och då är det svårt att sätta sig in i andras situation, svårt att förstå.

Vad vill jag få sagt med detta? Jag vet inte.

Ockupationer hålls hemliga och leveranser försenas. Extremister brinner för själens rätt till ett eget liv. Bomber går av lite här och var och vi är samlade under resterna av vad som återstår när dem detonerat för tidigt.

Att rekonstruera världen har blivit ett allt mer återkommande arbete. Varför? Jo, för att vissa människor tror att deras gudar höjer dem till skyarna om dem tar livet av tillräckligt många. Jag har inga som helst fakta bakom detta påstående, men det är ju bara sunt förnuft. Det är så jag uppfattar saken, och om en människa ser på en sak på ett sätt så finns det fler som ser det på samma sätt.

Var finns moralen? Det borde finnas något som sätter stopp, inte ska nån behöva frihetsberöva hundra personer bara för att en kan vara ett hot. Kan inte världens alla skolor lära ut moral istället, att alla människor är lika värda bland annat. Finns det över huvud taget något vettigt i alla dessa heliga skrifter så är det väl ändå någon av del alla alternativ till meningen så du vill att andra ska behandla dig ska du också behandla dem.

Inte ordagrant men något i det stuket.

För ett år sedan gick jag från att vara tonåring till att vara ungdom och jag fick börja handla på systemet. Vad har hänt denna gång? Ingenting. En rätt så värdelös ålder egentligen.

Det har inte hänt så mycket under den gångna veckan mer än fest, fylla, vakfylla, repning, filmkväll, pizza, ätande, sjukdom och jobb. Det ser egentligen ut som vilken vecka som helst. Den enda är att jag på papper blev ett år äldre.  Jag antas ta större ansvar, agera mer rationellt. Men så blir det troligtvis inte. Jag känner mig som jag alltid känt mig. Det blir väl först när jag flyttar hemifrån som jag känner av det på allvar så att säga.

Det finns mörker i oss alla, något vi döljer vad som än händer.

Det finns ljus i oss alla, det vi omedvetet väljer att visa upp mot omvärlden, det som gör oss stolta.

Lite vett.

En låt på g till Crowned.

Två låtar på g till Dödshot och Tomma Teorier.

Det andra är att jag har upptäckt att faktiskt inte låter helt för jävligt när jag spelar in gitarr via mikrofonen i datorn, så det kommer bli mer av det i framtiden. Om jag har lust att spela in när jag sitter och sjunger vet jag dock inte, jag tycker inte om att höra min egen röst.

Det tredje, vad blir det för festivaler i år? Blir det som förra året så hoppas jag på att åka till Hultsfred, jag lärde känna bra folk där sist. Om det blir Arvika så tror jag att jag vet några som ska dit så då har jag åtminstone folk att vara med. Så det inte blir som förra året med Hultsfred, att jag bestämmer mig för vilka jag ska bo med veckan innan det börjar.

Det kanske lutar åt att det blir Metaltown, det ska komma bra med folk och bra band dit. Eller så blir det något annat.

Någon gång vill jag känna lycka igen. Jag kände lycka för inte så länge sedan och det var underbart. Det var först efteråt, när jag förstod att min lycka var ett resultat av en annans manipulativa ord som humöret sjönk. Det borde inte ha sjunkit egentligen men tanke på att jag är van att bli bemött på detta sätt, samtidigt gör det lika ont varje gång.

En förlust är alltid än förlust, oavsett vad det handlar om. Dock är förlust fel ord, hade det gått mina vägar hade jag inte precis sagt att jag hade vunnit. Jag hade nog sagt att vi träffats nånstans på vägen och valt att föla samma spår. Det som nu hände var att vi endast träffades för att gå skilda vägar. Så förlust är helt fel ord.

jag hade chansen när jag inte var redo, sen när jagblivit redo var chansen förlorad

Efter ungefär två och en halv timme på jobbet hade jag fått frågan tre gånger.

Är du frisk nu?

Jag funderade ett tag innan jag svarade.

Ja det är väl klart, annars jag väl inte varit här?

Eller nej, det sa jag inte, jag svarade med ett simpelt ja.

Det finns en hel hög med konstiga frågor man kan få.

Jaså, är du hemma?

Nej det är jag inte.

Vafan ser det ut som, hade jag suttit här om jag inte varit hemma?

Jahaja, du tog den svarta tröjan iaf?

Eh, ja, tydligen.

Varför påpeka sådana saker?

Spöken, onda andar eller vänliga vindar. Alla har vi ett namn för det övernaturliga. Vissa tror på det, andra inte. Vissa tror på nånting. Själv tror jag inte på någon övernaturlig kraft som är över naturens lagar, också kallad gud. Jag tror inte heller på något som folk kallar för ödet. Tanken av att ha ett redan förutbestämt liv skrämmer mig.

Man bestämmer själv vilka vägar man ska gå och har i viss mån kontroll över konsekvenserna av dessa. Det finns ingen möjlighet att se in i framtiden vad som komma skall. Till viss del kanske, men jag räknar i år, inte i sekunder.

Hade det funnits en övernaturlig kraft som vill människan gott, en gud, då hade han eller hon stoppat Hitler, stoppat terrordåd och allt onaturligt spill av liv. Annars är det ingen god gud. Jag kan säga att jag tror mer på kringvandrande själar, tomma ekon av folk och spöken än på en gud.

Efter man dör så tror jag något händer med själen. Visst, det är inte vetenskapligt bevisat att en sådan sak som en själ existerar, men jag tror det. Jag tror inte att den lämnar kroppen och flyger runt som en liknelse av människan i fråga. Jag tror heller inte att den omvandlas till någon sorts dimma som flyter omkring i skogarna och skrämmer djur och liv. På ett sätt tror jag att själen blir en med naturen, att man på något sätt kommer att tillhöra jorden.  Man föds inte som nån ny människa och inte som något annat djur. Det är svårt att förklara, jag vet knappt själv hur jag ska gå tillväga.

Själen kan inte interagera med någon levande varelse. Den kan inte bli upptäckt av några levande organismer alls. Den är i våra ögon obefintlig, samtidigt som den är där. Tror jag. Jag försökte förklara det här i en uppgift i skolan en gång i tiden och det var svårt. Det var dessutom på engelska. Mina åsikter har ändrats lite sen dess men det är fortfarande lika svårt att få någon annan att förstå hur jag tänker. Förstår ni?

Vad är dina tankar om händelser efter döden, spöken och övernaturliga krafter?

En längtan efter något så stort och underbart. Det är sällan chansen kommer och när den väl gör det är man inte där och tar emot. Kroppen kan vara närvarande och agera medans hjärnan är på helt andra planeter och spinner. Det kan vara så att man drömmer sig bort till en värld där allt man inte har mod till att göra känns lättare.

Man kanske drar iväg till ett palats av sorg, av fel känslor och på så sätt känna känslorna man tror man kommer få innan man faktiskt får dem. Ett tredje alternativ är det enkla, man är för snäll. Man håller gärna efter lite och blir man inte påputtad så tar man heller inte steget själv.

Förfärliga stunder kommer tätt inpå varandra men är korta. Lyckliga stunder kommer sällan men varar desto längre. Du vet alltid vad du ska göra, det är bara att man är rädd att drabbas av en kortare olycklig stund an att alternativt få en lyckig en.

Våldtält och stenkastning kan ni lämna hemma.

Svettiga fötter dundrar fram över marken, dem går över ängen som ett tåg. Ganska omöjliga att stoppa. Det exploderar runt omkring dem men de höjer inte ens ögonbrynen, det är en vanesak. Ingen av dem är rädda för döden, att försvinna från mänskligheten.

Kroppsligt tar det ett tag att försvinna, kroppen ska ju ruttna bort och allt, men själsligt försvinner man ganska på en gång om man dör. Man har inget medvetande, ingen reaktion, nej ingenting alls. Än en gång är detta inte faktabaserat, det är inte som att jag har dött och tagit reda på det. Det är bara vad jag tror.

Det enda som lever kvar efter att man dött är ens namn, sitt rykte. Vill man leva kvar som nånting bra måste man se till att bygga upp ett bra rykte bland sin omgivning. Det är inte alla som klarar av det, dem flesta hinner inte ens börja. Som soldaterna som vandrar på ängen, som dyker in i explosioner utan minsta begär på återvändo. De gör en fantastiks sak för sitt hemland sägs det, för sina människor. Samtidigt förstör dem livet för sina så kallade motståndare. Hur kan man känna sig bra vetandes att man just tagit livet av en oskyldig familj?

En fråga utan svar.

Jo men säg något smart.

Smarthet har inget med det att göra, kärlek är så ologiskt.

Två meningar som författades av mig och en kär vän för ett och ett halvt år sedan. Snarare två år skulle jag tro faktiskt. Och det är bara att konstatera att jag håller mig fast vid det jag sa då, kärlek är otroligt ologiskt. Jag kommer inte begripa det innan jag har lämnat jorden och det kommer ingen annan heller.

Så som jag ser det så är folk som är tillsammans oftast kära i varandra. Det är en sorts kärlek. Familjen som man innerst inne bara måste älska är en annan. Vännerna som man älskar över allt annat är en tredje. Allt samlat under samma ord.

Kärlek.

Man kommer dagligen stöta på någon sorts kärlek och vilken som är den sanna, den rätta, är svårt att avgöra. Det är det jag tror att ingen någonsin kommer komma fram till. Man säger att man älskar någon över allt annat, men gör man verkligen det? Är man villig att offra allt för någon annan än sig själv?

Om man inte på något okänt sätt för världen tagit kontroll över någon annans kropp och tankar kan man bara utgå från sig själv som exempel. Och som svar på ovanstående fråga så säger jag ja, det kan vara möjligt. Jag själv trodde jag kände så ett tag, och för mig är det så nära äkta kärlek man kan komma, när man bryr sig om någon annan mer än livet i sig. Men det är inte vetenskapligt bevisat att det är just det som är äkta kärlek så jag får sitta fint och tro.

Efter en lång dag i kylan är det väldigt skönt att komma in i värmen. Ganska så självklart om nån frågar mig, delar av mig ifrågasätter till och med varför jag skrev det till att börja med. Det var helt enkelt något jag ville ha sagt. Fastän det är kallt ute så är det rätt så skönt att vistas där. Stundvis. Med det kanske ligger i blodet, viking som man är. I själen vill säga, tittar man på mig vill jag inte liknas vid en viking.

Jag vet inte helt vad jag vill att folk ska se när dem ser på mig. Vissa tänker säkert klipp dig och skaffa dig ett jobb men nej, jag har redan ett. Det är helt och hållet upp till betraktaren hur den vill se mig. Tycker dem om det dem ser umgås jag mer än gärna med dem.

Det går.

Det fungerar.

Det känns bra.

Efter nästa helg får vi dra igång repandet på allvar igen alltså, det kändes ju bra i söndags. Men inte för ofta, då är det lätt att glöden försvinner. Det har ju hänt innan så.

Det känns som en evighet. Mest för att det var så länge sedan. Eller, det är iofs relativt. Jämför man med sin födsel så hände det nyligen, jämför man med förra månaden så var det inte så långt sedan. Jämför man med när man vaknade i morse så var det förbannat länge sen.

Jag tror det blir en lugn helg nu, ska försöka läsa ut boken jag läser så jag kan börja på nästa ganska fort när den kommer hem till mig. Vilken fantastisk service jag har, får böcker levererade till mitt sovrum. Det är inte alla som får det inte. Det är inte alla som vill det. De flesta vill inte yttra några ord om att dem läser böcker, varför vet jag inte.

Jag kommer troligtvis äta pizza en av dagarna, jag gör alltid det. Sedan så kan det hända att jag både spelar gitarr och warcraft, för det är det jag gör för att fördriva tiden. Jag gillar att sms:a till folk med, så några kanske får ett sms eller två dagligen.

Gårdagen var fylld med trevliga idyller, en och annan skrattattack framkallades samtidigt som den där kvävande känslan dök upp. Fel spår var ord som dök upp. Fel tid var andra ord. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det, men varför dra ut på tiden?

En simpel feltolkning har nu gjort att ännu en människa vänt sig bort, tyvärr en väldigt trevlig sådan. Kände inte människan speciellt väl eller länge så det kanske blir bättre såhär. Med det känns fel. Det känns som om nån borde ta och göra nåt åt det, samtidigt så känner man att nej det är inte lönt. Varför ödsla tid på en som inte ger något gensvar?

Som att knäcka en kokosnöt med bara händerna. Eller en vanlig nöt för den delen, det är inte alla som klarar av. Att kasta bort dem till andra är däremot riktigt enkelt. Att ta vara på och lösa sina egna problem är egentligen samma sak, man väntar alltid tills någon annan tar första steget, inte fan gör man det själv.

Det är ett fegt samhälle vi lever i, med fegt folk och utan rätt till ett privat liv. Alla måste veta allt om alla, och om någon inte vet alla detaljer så blir några rent ut sagt arga. Vi måste bättra oss. Jag kan inte förändra alla, men jag kan börja med mig själv och hoppas att folk hänger på.

Senast var en vecka sedan, då var du inte glad. Eller du utstrålade iaf ilska, vet inte om det var medvetet eller inte. Varför är det såhär nu för tiden? Hur hamnade vi här egentligen? Det gick ju så bra.

Det sägs att tiden läker alla sår, men nu skulle jag vilja ha lite extra bandage.